Benskörhet/Osteoporos

Det medicinska namnet för benskörhet är osteoporos. Det är en systemisk och progressiv, det vill säga över tid förvärrande, skelettsjukdom där den med åkomman har en låg benmassa och försämrad uppbyggnad på mikroskopisk nivå som leder till en minskad hållfastbarhet i skelettet och ger därmed en ökad risk för frakturer. Benskörhet ger inga symtom och utvecklas tyst ända tills dess att en fraktur inträffar. Du kan således inte känna av om du har benskörhet eller inte. Ett förstadie till benskörhet är osteopeni vilket innebär en typ av uppmjuknande av skelettet innan det blir benskört. ​

 Det typiska benbrottet orsakas av ett lågenergitrauma, det vill säga det krävs till slut inte mycket för att man ska få en fraktur. Det finns till exempel de som fått en kotkompression (en sammanpressning av en kota i ryggraden) endast genom att ha satt sig ner för snabbt eller missat ett trappsteg och satt ner foten lite för snabbt och hårt på nästkommande trappsteg. Avseende kotkompressioner kan det ibland till och med ske helt spontant utan någon till synes känd orsak. Det går inte att påskynda läkningen av en kotkompression och den tar lång tid att läka, vanligtvis 3-4 månader och ibland över 6 månader. De är ofta väldigt smärtsamma så under tiden får man smärtlindra så gott man kan. Något som dock inte alltid är helt lätt då det ofta är ett mycket smärtsamt tillstånd och smärtmässigt svårbehandlat. Sjukgymnastik kan vara hjälpsamt vid en kotkompression för att bibehålla musklernas styrka och uthållighet, men påskyndar inte kotkompressionens läkning. 
 
Vanligt förekommande frakturer vid benskörhet är Collesfraktur (handledsfraktur), höftfraktur, kotkompression/kotfraktur, proximal humerusfraktur (en typ av axelfraktur/överarmsfraktur), tibiafraktur (underbensfraktur på vadbenet) och bäckenfraktur.  
 
Det är vanligare med benskörhet bland kvinnor än bland män och det blir vanligare med ökad ålder. Under efterkrigstiden har benskörhet ökat trefaldigt här i Sverige vilket troligen beror på att medellivslängden också har ökat under den tiden. Jämfört med resten av världen har Skandinavien en hög andel av benbrott på grund av benskörhet. Varför det är så vet vi inte med säkerhet. Kanske har det, förutom att vi lever längre, med ärftlighet att göra? 
 
Maximal benmassa har man vid 25-30 års ålder och den bibehålls i cirka 10 år. I klimakteriet ökar benförlusten. Då försämras D-vitaminomvandlingen samtidigt som omvandlingshastigheten av skelettet ökar vilket leder till en förtunning av de inre delarna av skelettet.  
 
Vid misstanke om benskörhet kan man remitteras till en bentäthetsmätning vilket görs genom en röntgenundersökning av vissa delar av skelettet. Det finns dock ett annat sätt att utvärdera om man har en risk för att ha benskörhet, nämligen ett frågeformulär som kallas för FRAX

Den vanligaste orsaken till en osteoporosfraktur är ett fall så en av de viktigaste behandlingarna för att minska risken är alltså att förhindra att man ramlar och slår sig. Många höftfrakturer sker just på grund av den anledningen.  
 
Behandling: 

• Ökad fysisk aktivitet och träning 
• Styrketräning (stärker skelettet och ökar balansen) 
• Balansträning  
• Höftskydd 
• Se över läkemedelsanvändning 
• Fallprevention – ta bort dörrtrösklar och mattkanter och annat man kan snubbla på 

 
Behandling med läkemedel/tillskott: 

• Kalcium- och D-vitamintillskott (Kalcipos-D Forte) 
• Bifosfater 

 
Riskfaktorer: 

• Längre tids behandling med kortisontabletter 

• Undervikt 
• Rökare 
• Tidigt klimakterie 
• Kvinnor (framförallt om man bär slöja eller på annat sätt täcker kroppen från solljus) 

 
Restriktioner (från eFYSS): 

• Äldre personer med manifest osteoporos bör promenera i lugn takt på grund av ökad risk för fall och fraktur 
• Joggning bör undvikas på grund av ökad risk för fall och fraktur. 
• Framåtböjning och vridning av ryggen ska undvikas hos patienter med kotkompression. 
• Sit-ups och yogaövningar som innebär betydande ryggflexion kan ge ökad risk för kotkompression och bör undvikas. 
• När diagnosen osteoporos är ställd finns inget behov av medicinsk kontroll innan man ordinerar eller initierar fysisk aktivitet.  
• Den fysiska aktiviteten bör alltid utformas individuellt också med hänsyn tagen till eventuell samtidig hjärtkärlsjukdom eller en hög risk för sådan. Se vidare kapitlen ”Plötslig hjärtdöd vid fysisk aktivitet” och ”Kontraindikationer för fysisk aktivitet”, i boken FYSS 2017, för övriga kontraindikationer avseende fysisk aktivitet. 
• Osteoporos innebär i sig ingen kontraindikation för fysisk träning. 
• Vid fraktur bör man avvakta med fysisk träning tills frakturen har läkts. Vid kotkompression kan läkningen ta flera månader. 
• Träningsmängd och träningsintensitet ska anpassas individuellt och ske i stabila utgångsställningar för att inte orsaka skada.  

 
Gregg EW, Pereira MA, Caspersen CJ.
Physical activity, falls, and fractures among older adults: a review of the epidemiological evidence.
​Journal of the American Geriatrics Society 2000;48:883-893.
​

• Även om forskningen inte är helt entydig så finns det studier som visar att en kombination av balansträning och styrketräning för nedre extremiteterna minskar risken för fall.
• Det finns god vetenskaplig dokumentation på att de som är generellt fysiskt aktiva har cirka 20-40% mindre risk för höftfrakturer.

​Här är en enkel övning du kan göra dagligen om du har en kotkompression. Stå knästående i samma position så länge du klarar av. Ha ett mål på cirka 2-3 minuter i sträck. Avsluta övningen om din smärta börjar öka nämnvärt under tiden du gör den och försök igen nästa dag.

Många som har benskörhet kan vara oroliga och rädda för att träna, och då särskilt hårdare träning som styrketräning och träning som involverar stötar som till exempel hopp. Om denna rädsla verkligen är befogad testade man i LIFTMOR-studien

Man inkluderade postmenoposala kvinnor (det vill säga när man genomgått klimakteriet) med låg benmassa (osteopeni och osteoporos). En av grupperna fick övervakad högintensiv styrketräning och träning som involverade stötar i 30-minuters pass 2 gånger/vecka under 8 månader. Träningen orsakade inga kotkompressioner eller onormala förändringar i ryggradens kotkroppar. Tvärtom såg man en synnerligen ökad benmassa och minskad thorakal kyfos (kutryggighet). Således starkare skelett och ryggen rätade upp sig. Den enda nytillkomna kotkompressionen man kunde observera var hos en kvinna i den gruppen som tränade mindre intensivt med ett hemträningsprogram. 

​För mer information om hur smärta, värk och stress fungerar och hur du undviker att det tar över ditt liv ladda ner vår gratisbroschyr HJÄRNAN STYR ALLT!

​håkan karlsson

Legitimerad Sjukgymnast